Lite om mig
Jo, jag är en ganska ordinär person. din granne, din arbetskamrat eller kanske din studiekamrat?
Jag är gift. Jag har fyra bedårande extraordinära barn. Bor i radhus i en mindre stad, har ett jobb som jag trivs rätt bra med.
För ett och ett halvt år sen knatade jag rätt in i väggen. Kom till en läkare som satte in antidepressiv medicin och skickade remiss till psyk.
Där träffade jag nya läkare, blev sjukskriven, bytte medicin efter ett tag. Men inget blev bättre.
jag träffade en KBT psykolog som efter några träffar tyckte att jag borde göra en neuropsykiatrisk utredning.
Sagt och gjort! Några månader senare satt jag där, med ett papper i handen som sa att jag har adhd och Aspergers syndrom. Jaha. Att jag hade adhd hade jag liksom på känn, sen flera år tillbaka. Men AS? Det kändes främmande och jobbigt. Eller? Gjorde det? Nä, kanske inte... För visst, jag gillar inte folkmassor. Eller personer som inte säger rakt ut vad de menar. För att inte tala om kallprat! Alltså, vad är grejen med det? "Jo, visst regnade det hemskt mycket igår, jaa, det var väl för hemskt. Inte ens hunden ville gå ut. Och tänk, vart har sommaren tagit vägen egentligen"? Alltså! Varför? Vem är egentligen intresserad?
Och, ja, jag har aldrig brytt mig om att passa in i mängden. Gillar folk inte mig som jag är, då behöver jag dem inte. Sen var det visst inte alla människor som räknar allt i sin omgivning.
Jo, jag har nog lite Asperger jag!
Det här ställer ju till det lite grann i mitt liv. Men det ger mig mycket också. Jag gillar tillexempel att lära mig nya saker! På djupet. Och jag ger mig aldrig! Jag kan, när jag vill, prata omkull de flesta. Att argumentera ger mig energi.
Förutom mig själv, så har jag ju barn med diagnoser. Och barn utan diagnoser. En del av dem skulle behöva utredas, men dit har vi inte kommit. Än.
Det var lite om mig. Det kommer nog mera en annan dag!
